Vi pratar ofta om styrka som förmågan att stå emot, orka, leverera. Men ibland ser jag att styrkan visar sig på ett helt annat sätt, i viljan att mjukna.
Som mamma ger jag allt. Men ibland har det blivit för mycket. Rösten har blivit gnällig, tålamodet kort. Det gör såklart väldigt ont när jag tappar kontakten med den djupa kärleken som annars alltid finns där till mina barn.
Där och då har jag upplevt och lärt mig att ge för mycket inte är samma sak som att ge från hjärtat. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv. Mjukna inför mina egna behov.
För mig kan det vara att krypa upp i min egen säng, lägga blicken mot himlen utanför fönstret och känna att jag är hemma. Eller att rulla ut yogamattan och landa i kroppen, utan prestation, bara närvaro.
Att mjukna kräver mod. Mod att stå emot föreställningen om att alltid orka mer. När jag tillåter det blir jag inte svagare, jag blir helare. Och det är där styrkan finns.
