När min högt älskade man visslar Jingle Bells mitt under semestern i juli dyker två spår upp i mig, det ena efter det andra.
Spår 1: En liten irritation som säger att jag inte vill bli påmind om julen nu när sommaren äntligen är här! Sol, värme, bad – inte pepparkakor och mörker…
Spår 2: Aha! Vi håller på att packa inför resan och städa huset för kattvakterna som ska flytta in. Det är mycket på gång och hans sätt att reglera stresspåslaget är att vissla en liten glad melodi som just den här gången råkade vara en bekant jul-dänga.
Och där sker något vackert. Jag märker hur tacksamheten fyller mig över att jag övat på att inte agera på den första tanken. Att låta irritationen få finnas, kännas och sedan mjukt transformeras till spår 2.
Då ser jag honom med nya ögon. Ser kärleken i att vi alla har våra egna sätt att möta stressen, våra egna små melodier. Bara vi vågar följa dem.
Vilket är din melodi när du möter stressen?
